Det var en av dessa dagar, som är vikta för lugn och ro i skog och mark tillsammans med likaledes fotograferande väninnan.
I arla morgonstund tog vi oss ut i skogen och satte oss på pass i kanten av ett hygge i förhoppning om att få se skogens innevånare passera revy framför oss i den dimmiga gryningen.
Men inga djur syntes och efter några timmar i det våta gräset traskade vi in i skogen bakom oss.
Vi passerade kullfallna gamla kämpar och hamnade i en bokskog,
som verkade behagligt befriad från närvaron av hjälpande människohänder.
som verkade behagligt befriad från närvaron av hjälpande människohänder.
Eftersom dagen fortfarande var ung, bestämde vi oss för att ta en kort tur bort till sjön.
På avstånd såg vi en koloni med skarvar genom grenverket.
Sjön var inbäddad i dimma och tystnad.
En glada gled förbi medan
några kråkor avtecknades i det för övrigt transparenta landskapet.
En flock med gäss lyfte och fyllde luften med flaxande vingar och gälla rop,
innan tystnaden åter slöt sig runt oss.
Vi fortsatte.
Det började skymma och på tillbakavägen såg vi en liten vit sagofågel i skumrasket.
En stjärtmes, förkunnade min kunniga följeslagare.
Skog, sjö och dimma.
Trolskt och vackert.
Kan det bli bättre?
När jag kom hem var jag så trött, att jag slöt ögonen medan bilderna laddades upp.
Framför mig såg jag den tysta dimhöljda skogen invaderas av mängder av fåglar.
Och jo menvisst, de fanns ju där på en av bilderna.......
Drömde jag eller har jag gått vilse i dimman?