Sedan en tid har jag förtvivlat försökt få till några bra bilder på skarvar.
Ibland ganska roliga bilder på de stora fåglarna.

Ibland med (kanske) viss känsla
Ibland med (kanske) viss känsla
Men en sak har alltid saknats.
Bra skärpa på skarven!
Ofta föredrar jag bilder med en del oskärpa.
Måleriska bilder.
Poetiska bilder.
Bilder, som lämnar en del åt betraktaren att fylla i.
Bilder, att återvända till.
Men jag
VILL KUNNA
ta skarpa bilder
när jag så önskar.
VILL KUNNA
ta skarpa bilder
när jag så önskar.
Och när det gäller skarvarna, har jag alltså misslyckats totalt.

Även när jag velat, har bilderna saknat den skärpa jag eftersträvat.
Även när jag velat, har bilderna saknat den skärpa jag eftersträvat.
Vilket har gjort mig synnerligen frustrerad.
Jag vill gärna tro, att det helt enkelt beror på, att de stora svarta befunnit sig alltför långt ifrån mig och att min utrustning inte bemästrar det avståndet till min belåtenhet.
I förra veckan var vi på väg till sjön, där det bor skarvar.
På vägen passerar vi en mindre sjö och vi fick plötsligt ett infall att stanna till där.
Det var då vi såg sländorna i förra inlägget.
De parande sländorna.
Vi var fascinerade och slog oss ner i (det våta) gräset och intog vår medhavda matsäck.
Jag hann precis få upp kameran.
Och trots att jag var totalt oförberedd, blev resultatet de skarpaste bilderna hittills.
Så kan det gå.
Men oj, vad jag önskar, att de första bilderna varit åtminstone liiite skarpare....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar