Vatten, vatten, bara vanligt vatten....

På en fotoblogg handlar det mycket om Ljus.

Om LJUSET.

 

Förutsättningen för fotograferandet.

Och för själva Livet.

 

 

Men lika fascinerande är

VATTNET.

 

Kanske inte lika viktigt för ett Fotos vara eller inte vara

som för Livets vara eller inte vara.

 

Och viktigt i mitt liv.

  

Jag älskar mina Vattenhål.

 

Ställen, som skänker ro och tröst.

  

 

Stora, stillastående vatten ger en trasig själ ro.
Ger plats för meditation och eftertanke.

 

Och rinnande, forsande, skummande, pulserande vatten
stimulerar andra tankar och ger kraft och energi.
 

 

Sanna Energikällor.

 

 



Kort möte

 

 

Söndagsutflykt till Österlen. 

Vi passerade en skylt som informerade om att det fanns ett Vilthägn en bit bort.

Vi körde in på skogsvägen och stannade.

 

Traskade iväg mot hägnet, som inte inbjöd till besök.
En skylt berättade, att det skulle finnas vildsvin, kron- och dovhjort men någon öppning fanns inte.

 

Inga djur kunde heller skönjas bakom det höga staketet.

Besvikna vände vi tillbaka mot bilen.

 

Jag bestämde mig för att i alla fall följa staketet in i skogen, för att möjligen ändå kunna få se något.

Maken blev kvar på vägen.

 

Efter en kort promenad kunde jag se en bit in i det stora hägnet och stannade.

Och efter en stund kom en flock med vildsvin nere i en svacka.

 

De åt och bråkade lite men

var alldeles för långt borta, i helt fel fotovinkel och till stor del skymda av stenar och stubbar.
Jag väntade och hoppades, att de skulle flytta sig lite och placera sig aningens bättre.

 

 

Då prasslade det till och bara några meter från mig stod den här raringen.

Den ryckte till när jag tryckte av men stod lugnt kvar.

 

Plötsligt kastade den sig om mot andra hållet, piskade med svansen och kröp ihop.

 

Där dök maken upp......

 

På ett ögonblick var grisen borta.

 

 

Jag suckade besviket:

 

'Å, varför skrämde du undan min vän? Du snälla, be henom komma igen!...'

 

 

 

Borstbäcken

 

 

 

En höstdag av det mindre tilltalande slaget.

Duggregn och blåst.

 Mörkt.
 

 

Men vi måste ju ut....

Och vi hade ett mål.

 

 

Vi lämnade sjön bakom oss och körde in i skogen.

 

 

Skogen, som var vackert skrudad i höstfärger.

Och smyckad med en gnistrande bäck.

 

 

Vi gick länge.

Så småningom bröt solen genom.

 

 

Och när hon började sjunka, vände vi tillbaka.

 

 

Då såg vi dem.

 Några av de vita hjortar, som trakten är känd för.

 

 

En perfekt avslutning på en, trots allt, fin dag.

 



67 sekunder



 

Solen har nyss gått upp men ljuset har ännu inte nått fram till den lilla viken.

Skarvarna rådgör om det är dags att ge sig av på dagens första fisketur.



Så kommer ljuset och skarvarna ger sig iväg.

 

Livet vaknar.

En ny dag har börjat.

 

Det är 67 sekunder mellan första och sista bilden.

 

 

Varje morgon är unik

Höst

    

 

   

När fasanerna intar trädgården är det höst.

 



 

När det fort blir så mörkt, att man inte kan fotografera på frihand utan att skruva upp isot till max,

då är det höst.

 

 

När man börjar länga efter att krypa in i ljuset och värmen.

DÅ är det definitivt höst.

 



 

Men än så länge är det njutbart att vara ute

och det gäller att ta vara på det ljus som finns.

 

 





En ny dag

En annan dag.

 

 

En annan sjö.

 

 

Andra fåglar.

 

 

Annat ljus.

 

 

Andra motiv.

 

 

 

  



Efter mörker kommer ljus

Några bilder från Vombsjön morgonen därpå.

 

 

 



Älgtider

 

 

 

På andra bloggar ser jag bilder på älgar.
Massor av älgar.

Och läser om otaliga älgmöten.

 

Jag möter ALDRIG några älgar.

Förmodligen för att det inte finns några älgar, där jag bor.

 

Jag har bara sett älg en enda gång i det fria.

(Och ja, ytterligare en gång genom bilrutan.)

 

Vi åkte till Småland.

(I annat ärende men i förhoppning om att kanske kunna få se skogens konung på vägen.)

 

Vi passerade varningsskyltar om älg.

Vi såg jakttorn med män (troligen) i färgglada mössor.

Ty älgjakten hade nyss börjat.

 Och jag tänkte, att kanske, kanske skulle någon älg kunna förivra sig ut på vägarna.

 

Vi körde mil efter mil.

Men ingen älg syntes.

 Bortsett från en totalt demolerad bil, som signalerade krock med älg,

 såg vi inte ett endaste litet spår av älg.

 

 

Krampaktigt höll jag kameran beredd.

Inställningarna justerades med jämna mellanrum i takt med att mörkret föll.

 

Men ingen älg syntes.

 

Nästan hemma möttes vi av denna välkända vy.

Kanske inte direkt skogens konung.

 

Men långbenta, med stora kronor och med lysande röda ögon fick dessa,

slättlandets invaderande arméer, utgöra någon sorts substitut.

 

 

 



Variation på tema

  

Måsar och häger.