Hjort är hjort

 

 

Det har blivit osedvanligt många möten med (dov)hjortar i vinter.

Till vår stora glädje.

 

För inte så många år sedan,
fanns det oerhört mycket vilt i våra skogar

men efter massiv avskjutning har det blivit allt mindre självklart,

att vi ska stöta på rådjur och hjortar av olika slag på våra vandringar.

Därför gläds vi nu desto mer av varje möte.

 Här några bilder av dovhjort från några av senvinterns promenader.

 

 

Vinterlandskap en gråmulen februaridag

 

 

 

 

 

 

Vardagsbesök

 



 

Visst var det roligt med stenknäcksbesöket.

Men det betyder inte, att jag glömde bort våra dagliga gäster.

 

 



 

 

 

 

 

 



Plötsligt hände det

 

 

 

En flock bergfinkar landade i buskagen.

Virvlade runt foderautomaten.

Plockade rester på marken.

 

 

 

Inte nog med det:

 

En stenknäck landade!

 

 

 

Jag la ut lite extra solrosfrön i snön

och blev rikligen belönad.

 

 

 



Vinterns fåglar

 

 

 

Vinter innebär fågelrestaurang på gården.

Vilket i sin tur betyder stor förnöjelse för oss.

Mat till fåglarna och underhållning till oss.

 

I år har det mest varit pilfinkar och gråsparvar,

 talgoxar, blåmesar och trastar.

 

 

Rödhaken inte att förglömma.

 

Och så förstås fasanerna.

 

 

Men jag har saknat nötväckan.
Och titorna, som vi hade väldigt många av i fjor. 

Varken bergfinkar eller domherrar har synts till.

 

Några steglitsar gjorde ett mycket kort besök och försvann till min förtret.

Stenknäcken gjorde likadant.

 

Däremot har hackspetten blivit stammis.

 

 

Av olika skäl har det inte blivit så mycket fotograferande av våra gäster.

Och när jag tog mig tid, kom bara blåmesar.

 

 

Blanka, fina med magar lika runda som nötkransen.

Och ganska tråkiga, tyckte jag.

 

 

Då fick jag syn på den här krabaten.

 

 

Fullständigt oemotståndlig om ni frågar mig.

 

 

 



Till skogs

 

 

Söndag.

Promenadbenen hade abstinensbesvär.

Lungorna skrek efter syre.

Och min själ längtade efter skogen.

 

Vi körde en bit bort till en av de skogar vi brukar vandra i.

Viltrika, djupa, mörka skogar.

 

 

Det var dock ett tag sedan vi valde just denna del av skogen.

 

 

Redan på långt håll såg vi.

 

 

Skogen var borta.

 

 

Ersatt av stora, vidsträckta, kala hyggen med spridda björkdungar.

 

 

Det var fler än vi, som inte verkade känna igen sig.

 

 

Det tunna snötäcket låg som en lika tunn gasbinda över ett djupt sår

men fick det sargade landskapet att framstå i något bättre dager.

 

 

 

 



Näbbigt huvudlöst

på ren malmöitiska:

Ah du,  hur f-n ser du ut....?