Söndag.
Promenadbenen hade abstinensbesvär.
Lungorna skrek efter syre.
Och min själ längtade efter skogen.
Vi körde en bit bort till en av de skogar vi brukar vandra i.
Viltrika, djupa, mörka skogar.
Det var dock ett tag sedan vi valde just denna del av skogen.
Redan på långt håll såg vi.
Skogen var borta.
Ersatt av stora, vidsträckta, kala hyggen med spridda björkdungar.
Det var fler än vi, som inte verkade känna igen sig.
Det tunna snötäcket låg som en lika tunn gasbinda över ett djupt sår
men fick det sargade landskapet att framstå i något bättre dager.
Men då det vita smälter undan...
SvaraRaderaTörnrosa
då väljer vi att vandra någon annanstans......
SvaraRaderaEva
Övermåttan förfärligt!
SvaraRaderaJag håller mig i den egna skogen - så länge den finns...
Hotet/löftet(beror på hur man ser det) om en nedtagen granskog finns ju där, men huvva för att vara omgiven av jättelika kalhyggen.
Jag längtar liksom bara efter en glänta...
Kram från mig som gillar horisont.
Eva
Inget fel i att vilja vidga sina horisonter....bara inte i skogen, säger jag, som älskar känslan av att vara innesluten i en egen värld långt bortom allt det vi ogillar. Och gläntor tillhör en annan sfär än kalhyggen. Men du, skogen växer ju upp igen. Det är en evighetsmaskin. Synd bara, att vi inte hinner vänta.
SvaraRaderaKram från mig, som sörjer fallna skogar.
Eva