Välkomna att titta i min klotter- och bilderbok.
En slags fotoblogg, där bilderna lever sitt eget liv.
De blir till vad du som betraktare ser i dem,
därför är de ofta utan kommentarer.
Samtidigt är de ofrånkomligen en spegling både av mitt sätt att se på de motiv jag avbildar
och mitt eget sinnelag.
Ibland är de mest ett uttryck för det senare.
Ibland kommer jag, att delge er mina funderingar
och ibland kommer det att bli minnesanteckningar
om såväl mina misslyckanden som ev. framsteg i mitt fotograferande.



Klicka gärna på bilderna,
så öppnas de i ett större format i en lightbox.




Välkommen också,
att kika in på min nya fågelblogg,

Mina fågelfoton.

som jag nyss gett vingar.

Där ska jag samla ihop ett urval av mina fågelfoton
0ch presentera dem artvis i alfabetisk ordning.


fredag 31 maj 2013

Finns det (uggle)liv finns det hopp.....




Igår var det en glädjens och hoppets dag.
Anledningen var de två ulltussarna på bilderna.
 
Glädjen och de fromma förhoppningarna handlar om oändligt mycket mer än att få möjlighet, att fotografera ännu en kull uggleungar.
(Mer om det på min trädgårdssida inom kort.)
 
Men jag hoppas kunna bjuda på lite bättre bilder.
Igår, när jag upptäckte barnen, satt de (som vanligt) högt uppe i den gamla pilen.
Tätt ihopkrupna intill stammen, dolda av vajande pilgrenar.
Det gällde, att passa på att trycka av när vinden för ett kort ögonblick
drog undan ridån.
Och medan ungarna faktiskt tittade på mig,
vilket de bara gör ett kort ögonblick, varpå de slappnar av och fäller ner sina tunga ögonlock.
 Och då blir bilderna genast mindre roliga.
Fast jag var glad som en speleman ändå.
 


4 kommentarer:

  1. Jag är lika fascinerad av dina ugglebilder detta året. Bara tanken på att få ha dem där i trädet, det måste ju vara fantastiskt! Inget vi lär få uppleva i en vanlig villaträdgård "ler"
    Kram gittan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är mer fascinerad av ugglorna än någonsin. Vi hade faktiskt gett upp hoppet om att få se uggleungar i år. Kanske någonsin. Våra gamla träd mår dåligt och dör och de är ju själva förutsättningen för att ugglorna ska trivas hos oss.... Redan dagen efter det, att fotona tagits var barnen borta från pilen. Jag anar, att de finns där någonstans men är alls inte säker på att kunna se dem igen. Men just nu räcker det långt med att veta, att de är där.
      Kram Eva

      Radera
  2. Åååh va härligt! Var så fint att följa dina bilder på den förra kullen. Vilka ulliga gulliga små saker!
    /Linn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Också jag går tillbaka och njuter av de gamla bilderna. Man kan kanske inte säga, att uggleungar är direkt söta men ack, så härliga små personligheter. Vi tar tacksamt emot varje tecken på att de finns här, även om årets upplaga troligen passerade alldeles för snabbt.
      Eva

      Radera